Hej från Tyskland

En liten hälsning från sagostaden Bückeburg. Tänk att vi skulle ta oss till hovridskolan, min vita springare och jag... Förutom att lära oss mer om den historiska ridkonsten i det fantastiska stenridhuset så strosar vi runt i den magnifika slottsparken. Det känns som att man inte borde vara tillåten att rida här... Men det får man och jag tar vara på varje sekund. På lördag åker vi hem igen.. Tiden går så fort.

 

 

Bucketlist.. check

 
Jag har sett Neuschwanstein!
Det har stått på min bucket list i några år, och i måndags blev det äntligen av. Jag spenderade drygt en vecka i Tyskland och bockade av en massa roliga saker. Bland annat fick jag svängt förbi Bückeburg, dit jag och Conny åker om ganska exakt en månad. Det kändes skönt att få en överblick av stället innan jag kommer med häst - och besöket gjorde mig inte direkt mindre peppad. Åh, vad roligt det ska bli. En otroligt vacker miljö, jag och min bästa vän, fullt fokus på vår personliga utveckling. Jag längtar.
 
Därifrån åkte jag direkt till Arne Koets, min tränare i historisk dressyr och beriden stridskonst. Jag hade bokat lektioner på hans fantastiska, otroligt välutbildade hästar och spenderade tre dagar med absolut nörderi. Jag fick en djupdykning i min sitsträning och chans att ställa alla de där frågor som snurrat i mitt huvud om allt gällande hästar, ridning, fäktning, historia och mycket mer. Så, så, SÅ inspirerande.
 
Från Arne styrdes kosan söderut till strax utanför München, där Kaltenberger Ritterturnier stod på agendan. Mario Luraschi som regisserat föreställningen är stuntryttare och har bland annat jobbat med produktionen av Bröderna Grimm och En riddares historia. Jag hade inte oerhört höga förhoppningar på hästträningen i showen då en del jag sett av Mario tidigare varit lite väl "mycket" för min smak. Men jag ska inte sticka under stol med att det var en häftig show med otroliga hästar! Jag har också haft en längtan om att gå på ett tyskt medeltidsevent då jag fått uppfattningen om att de är bra mycket större och "mer" än här i Sverige. Och jotack, nog var Kaltenberg stort och mycket minsann. Fast jag skulle nog inte kalla det ett medeltidsevent, då det knallade omkring allt från skogsälvor till jutesäckar på området. ;) Men plockar man bort tankarna om att det ska vara vidare historiskt korrekt så var det helt klart ett roligt event.
 
Och så fick jag slutligen besöka slottet Neuschwanstein, som sägs vara inspiration till det typiska Disneyslottet. Inte helt svårt att tänka sig när man ser den vita kreationen med både tinnar och torn. Precis lika fint som jag föreställt mig och landskapet runt omkring var om möjligt ännu mer magiskt! Wow.
 

Nya Zeeland del sex

 
Dagen efter ankomsten till Queenstown startade äventyren. Först ut stod en ridtur. Hur många gånger har jag inte drömt om att utfoska sagolandet från hästryggen... Det var en must-do! Och visst var det något extra. Titta bara! Jag fick låna snälla Chappers rygg för ett par timmar och galopperade längs med bergskedjan och vadade genom de turkosa floderna. Helt ljuvligt.
 
Bilderna är kanske inte tip top, men landskapet är för vackert för att jag ska kunna låta bli att dela dem. Lite annat än Bräckan i Fjärås det, haha!
 
 
Sedan blev jag sjuk. Yrsel, huvudvärk och allmän seghet. Yeeaaayyy, precis det man längtar efter när man ska... hoppa bungy jump.
 
Det där är en sån sak som jag aldrig ens övervägt att göra. No can do. Nope. Inte alls. Jag är inte höjdrädd, men känslan att falla... Fruktansvärt. Jag hoppade fyra meter från en klippa ner i havet en gång och det krävdes all min viljestyrka för att förmå mig att göra det. Lägg sedan därtill att jag har väldigt lätt att svimma när jag blir runtkastad och speciellt med huvudet neråt, och att jag absolut inte kan lita på att min kropp håller sig hel i alla lägen. Med andra ord som klippt och skuret för ett bungy jump. ;)
 
Men någon gång i höstas sade den lilla rösten i bakhuvudet till mig att man borde hoppa när man är i Nya Zeeland. I Queenstown finns ju till och med världens första hoppställe. Så jag bokade och tänkte att jag kan ju alltid ångra mig sen. Det var en hel del velande när jag låg där på hotellrummet efter ridturen, yr och eländig. Men jag bestämde mig, för jag kunde inte stå ut med besvikelsen jag skulle känna över mig själv om jag backade ur.
 
Och vet ni? Jag var inte nervös, alls. Inte minsta lilla antydan till hjärtklappning eller second thoughts. Så snart jag bestämt mig var jag bara inställd på att hoppa. Och det var så kul. Åh, så roligt. Jag ville göra det omedelbart igen!
 
 
Hade det inte varit för min enorma åksjuka som jag skrivit om tidigare hade jag lätt velat hoppa fallskärm också. Jag blev något av en adrenalinjunkie tror jag! Annat roligt vi gjorde i Queenstown var att köra luge, vilket är ungefär som att köra GoKart fast man har ingen gas utan rullar bara nerför berget. Också vansinnigt roligt och fruktansvärt barnsligt!
 
Det blev även en tripp ner till Te Anau och Milford Sound. Vi fick se vattenfall, sälar och ett helt stim (Flock? Hjord? Grupp? Gäng?) med delfiner som simmade förbi båten. Den synen är alltid lika mäktig.
 
Vackra Queenstown.
 
Jakob och jag gick även en vandring i bergen ovanför Queenstown sista dagen. Det var verkligen en dröm som blev sann. Den klassiska bilden av Nya Zeeland för mig är höga berg, gult gräs och en smal bergskam och jag ville verkligen uppleva det. Men under resan hade jag bara ("bara") åkt genom frodiga berg eller sett det gula gräset från bilen. Vi hade även planerat en långvandring på en av Nya Zeelands "great tracks" men den dagen var jag jättesjuk och fick stanna på hotellet. Så när vi nu klättrade och klättrade och vandrade och vandrade och plötsligt kom upp på precis en sån vy... Då blev jag ordentligt starstruck och kunde inte riktigt finna orden.
 
Wow. Bara... wow. Vilken avslutning på äventyren i Nya Zealand. Jag ska definitivt tillbaka!
 

Nya Zeeland del fem

Jag glömde helt bort att jag inte var klar med min reseberättelse. Här kommer del fem! Alldeles åksjuk och eländig styrdes kosan från Kaikoura till Christchurch. Där stannade vi i två nätter. Christchurch var inget fantastiskt ställe direkt, men det var väldigt speciellt att promenera runt i staden. För er som inte vet drabbades det av en stor jordbävning för fyra år sedan som ställde till enorm förödelse. Överallt syntes spår - katedraler som låg i bitar och hus som rasat samman. Mitt i allt hade ett shoppingcenter ställts samman av... containrar. Riktigt häftigt faktiskt.
 
Efter Christchurch hade vi en låååång bilresa ner till Queenstown. Men wow. Vilken sträcka! Vi stannade otaliga gånger och fotade, fotade, fotade. Så otroligt vackert - det finns faktiskt ingenting som kan mäta sig med Nya Zeelands landskap.
 
Riktigt praktiskt med personlig fotostege.
 
 
Efter många timmar anlände vi till Queenstown och det dröjde inte lång tid innan jag bestämt mig - min nya favoritstad. Lätt. Vilken stämning, vilken plats! Från vårt hotellrum kunde man kika ut på Mordor och runt om hela staden reste sig mäktiga berg. Här njöt jag varje sekund. Äventyrsstaden nummer ett!

Nya Zeeland del fyra

 
Wellington, huvudstaden. Här stannade vi ett par dagar men jag har ärligt talat inget starkt minne därifrån... Det var en fin stad, helt klart, men det var ju inte riktigt på grund av städerna som jag ville besöka landet. Ett besök på Weta Cave (Weta Workshop gjorde rekvisitan till bland annat LotR) blev det i alla fall såklart och det var riktigt häftigt! Och ganska mycket mindre än vad jag hade trott.
 
Man fick bland annat kika in i rummet där Peter Lyon sitter och jobbar - när jag träffade honom i somras fattade jag inte alls att han faktiskt jobbar på Weta Workshop och var en så stor profil i skapandet av svärden till filmerna.
 
Utanför stod Bert, Tom och William och lurpassade, och inne fick man ett hjärtligt välkomnande av Lurtz.
 
Jag hade ett givande samtal med Gollum såklart. Intressant hur våra hudtoner är slående lika! Bländande, liksom.
 
Efter Wellington satte vi oss på färjan och åkte över till Sydön. Första stoppet var Kaikoura där vi firade nyår. Utsikten rakt utanför hotellrummet var ett stort berg.. Wow! Det märktes direkt att det var en helt annan typ av landskap på södra delen.
 
På nyårsdagen stod whale watching på programmet. Det hade blåst en hel del men från land såg havet ganska lugnt ut. Jag som mer eller mindre blir sjösjuk bara av att se en båt bestämde mig för att ignorera meddelandet "strong sea sickness warning" och hänga med ut ändå. Jag menar, jag har drömt om att se fria valar så otroligt länge att jag helt enkelt inte kunde hoppa över detta.
 
Hm, well... Ungefär fyra minuter tog det sedan satt jag med huvudet ner i en påse och hulkade. Och så fortsatte det i tre timmar. Det var den värsta åksjukan jag varit med om någonsin och jag har varit åksjuk en hel del! Vid en punkt satt jag på fullaste allvar och funderade på om jag kunde be Jakob smocka till mig riktigt ordentligt så att jag skulle svimma av istället...
 
Men! Jag kunde snegla upp ur påsen när de sa att valen var på väg att dyka och jag såg den! Jag fick se den där klassiska valfenan breda ut sig över vattenytan och sedan graciöst försvinna ner i djupet, precis som jag drömt om. Så trots allt är jag glad att jag bestämde mig för att följa med ut.
 
Sälar fullkomligt kryllade det av.
 

Nya Zeeland del tre

 
Vart man än vänder sig i Nya Zeeland är det så vackert eller spektakulärt att man tappar andan. Och i varje vrå finner man spår av Middle Earth... Här ovan är Mount Ruapehu, som gestaltar Mount Doom i Sagan om Ringen. Det råkade vi bara köra förbi när vi tog oss från Rotorua till Martinborough.
 
En annan gång stannade vi vid en utkiksplats för att fotografera, och fick då genom en skylt veta att Rivendell låg bara ett stenkast bort. Så där var man ju tvungen att snubbla in också, helt oplanerat. Det var HELT fantastiskt och jag var så starstruck att jag bara ville slänga mig ner och dunka nävarna i marken (det gjorde jag också..)! Egentligen är det bara en helt vanlig skog, inte vidare fantastisk om man ska vara helt ärlig, men det var något... Det var så extremt tydligt att man var DÄR! Att stå och titta på ett högrest träd och känna igen det från en scen i filmerna, wow!
 

Nya Zeeland del två

 
Hobbiton, the Shire, Middle Earth.
 
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte hade sådär värst höga förväntningar på Hobbiton. Helt enkelt därför att jag inte ville komma dit och bli besviken. Jag hade ingen aning om hur det skulle vara, om där skulle vara proppat med folk, storleken på settingen och så vidare. Så jag försökte helt enkelt att bara hålla mig kall och ta det som det kom.
 
Det var underbart. Visst, det var mycket folk och man fick kanske inte riktigt så mycket tid att gå runt och undersöka som jag önskat och grupperna var lite väl stora. Men det var Hobbiton. Det var där! Det var på riktigt! Morötter och sallad växte i grönsakslanden och ankorna gled omkring på sjön och i rabatterna växte frodiga blommor. Det enda som fattades var håriga hobbitfötter.
 
 
Om jag ska nämna en sak jag inte är helt nöjd med? Att bilden här ovan är den enda på mig framför Bag End. Vad i hela helv... Fast jag antar att det är en godkänd ursäkt att det stod en hel kö med människor bakom som också ville fotografera, så det blev lite hastigt. Och det kunde varit värre - man ser ju i alla fall tydligt var jag är.
 
Efter att ha promenerat runt bland alla färgglada runda små dörrar närmade vi oss the Green Dragon. Att hämta ut sin Ginger Ale och sätta sig på en av de slitna träpallarna, det, det var inte dåligt. Jag hade velat komma dit en mörk och regnig höstkväll när byborna samlats för att utbyta historier och värma sig.
 
Så, ja. Det var tur att jag inte kom med en massa överdrivna förväntningar, för då hade jag blivit besviken. Men det var en helt underbar upplevelse och jag kan inte vänta på att sätta igång filmerna och få se alla platser jag besökt. Åh!
 

Nya Zeeland del ett

 
Resan var som väntat lång men gick ändå över förväntan, tiden rullade på bra och innan jag visste ordet av stod jag på Nya Zeeländsk mark. Whoa! Landskapet var förbluffande från första anblicken och jag kunde bara inte se mig mätt. Under den ca tre timmar långa bilresan från Auckland upp till Paihia satt jag med näsan tryckt mot rutan, hakan i backen och var fullständigt starstruck.
 
Den 23 december mötte jag upp Jakob som kom från Australien. På julafton blev det en tripp till Te Rerenga Wairua, där Tasmanhavet möter Stilla Havet. Själva havskorsningen var väl inte vidare spännande, men naturen runtomkring! Ögonen ploppade nästan ur skallen på mig.
 
 
Såhär fortsatte det under resten av resan. Varannan kilometer skrek jag "STANNA BILEN!" och studsade ut för att fotografera den ena gröna kullen efter den andra. I nästa del ska jag ta er med till Hobbiton (!!!), så hang on...

Jag reste till Middle Earth

 
Nya Zeeland. Mitt drömresemål sedan många år tillbaka, och det land jag trodde det skulle dröja länge innan jag fick besöka. Men nu har jag varit där, och det var precis lika magiskt, om inte mer, som jag tänkt mig. Nästan tre ljuvliga veckor, och jag njöt varenda sekund!
 
Jag har promenerat runt i Hobbiton. Tappat hakan ändlösa gånger över den makalösa utsikten. Jag har hoppat bungyjump. Andats in luften i Rivendell. Åkt bil i mil efter mil. Överkommit min klaustrofobi och klättrat i grottor. Skådat lysmaskar. Ridit genom turkosblå floder. Jag har bott med utsikt över Mordor. Suttit på en klippa högt över trädgränsen och bara njutit av livet. Vandrat. Jag har sett delfiner, valar och sälar. Arbetat i läder. Varit så sjösjuk att jag övervägde att slänga mig överbord och dö. Tränat akrobatik. Fangirlat över Mount Doom. Levt, skrattat, älskat och njutit.
 
Det kommer många fler och bättre bilder så småningom, när jag tagit mig samman nog för att orka gå igenom dem.

Harry Potter studio tour, del två

Dumbledores kontor.
 
Marodör-kartan. Jag köpte ett ex av denna och herregud, den är helt enorm! Och alla detaljer!
 
4 Privet Drive, Little Whinging.
 
Butterbeer fanns att köpa i Orlando också, men det blev aldrig av att jag smakade. Men nu hade jag chansen igen och jag tog den! Det smakade inte alls som jag föreställt mig. Jag tänkte mig en ganska tjock och len konsistens, typ som varm choklad fast utan chokladsmaken då. Men nä. Det var typ som cider med riktigt söt grädde.
 
 
 
En enorm modell av hela Hogwarts. Så mäktigt, så fint!

Harry Potter studio tour, del ett

 
Jag har praktiskt taget växt upp med Harry Potter. Den första boken kom ut i Sverige när jag var sex år gammal, och innan säcken knutits ihop och sista filmen släppts hade jag hunnit bli arton år. Så det har varit mycket Harry Potter genom åren, och som så många andra runt om i världen var jag trollbunden från första stund. Så när vi nu skulle till London, var det såklart ett måste att åka på Harry Potter studio tour på Warner Bros!
 
För tre år sedan var jag i Florida, och besökte då the Wizarding World of Harry Potter på Universal Orlando. Och även om det också var häftigt, så var det här på en helt annan nivå. Man kom så nära alla detaljer, allt var så noggrant uttänkt och det fanns verkligen tid att se och göra allt man ville. Dessutom var det inte sådär otrevligt mycket folk, utan man kunde med lätthet ta sig fram och fotografera utan en massa främlingar i vägen.
 
Jag är verkligen såååå nöjd! Det var helt magiskt! Nu har jag börjat se om alla filmerna och det är så sjukt spännande att se allt nu igen. Och att känna... I've walked these halls!!!
 
Ljuset i studion var väl inte det bästa, då det var mörkt och dessutom väldigt blått på sina ställen och väldigt rött på andra. Jag är ju heller inte särskilt fototeknisk - men vad fasen. Jag är så glad att jag först och främst bara varit där, sedan att man fick fotografera över huvud taget och så kunde det ju faktiskt varit ännu värre.
 
Att göra detta rekommenderas fett om man är i London!!
 
Skrubben under trappan precis så som den såg ut i filmen.
 
Porten in till Stora salen.
 
Ååhh vad fin den var..! Och ni ser här att det inte direkt var helt packat med folk.
 
De små, små sängarna.
 
I Mörd-spegeln! Eller Mirror of Erised på engelska..
 
I show not your face but your heart's desire.
 
Se på alla små detaljer!!

Up up and away

 
 
 
Det är ju nästan lite fånigt. Jag har mellanlandat i London hur många gånger som helst påväg till andra destinationer, men själva staden har jag aldrig besökt trots att det är så nära. Fram tills nu. En snabbvisit som var alldeles fullspäckad med diverse traditionella London-roligheter och som definitivt gett mig mersmak på staden. Det finns ju så mycket att se, så mycket att göra.
 
221B Baker Street, Harry Potter-tour, Big Ben, Madame Tussauds, shopping, London Eye, Notting Hill, Hyde Park, pubar, The Lion King-musikal, Afternoon Tea på Fortnum & Mason, Harrods, Buckingham Palace...
 
En del av det som hunnits med. Jag har nu dryga tusen bilder att gå igenom och fixa till - men det får vänta ett tag. Jag har precis hämtat hem vargen som bott på lyx-pensionat undertiden, och vi har mycket att ta igen! Jag fick även med mig en souvenir i form av en rejäl förkylning, så det blir en lugn dag för oss. Ganska skönt.

Australia

 
Två gånger i mitt liv har jag fått möjlighet att besöka detta underbara land. Med milsvida stränder och skrattande kookaburror och gassande sol och högljudda syrsor korallrev och eukalyptus och no worries. Senaste resan var under vintern som gick från tvåtusentolv till tvåtusentretton. Drygt ett år sedan alltså.
 
Mer avslappnat land får man leta efter - jag längtar tillbaka!

Kill me if you must, but I shall not bow to a King who wears a crown studded with the jewels of every life he has ended

 
Flodhästsafari i Afrika 2009. Tänk vilka enorma kroppar som gömmer sig där under vattnet... för att inte tala om betarna. De ser ju lagom harmlösa och söta ut här, men jag hade inte varit sugen på att ta ett dopp, det kan jag säga. Det räckte gott och väl att sitta tryggt i båten och reflektera över vad många fantastiska varelser det finns - och hur synd det är att folk inte kan låta naturen vara ifred...

All journeys have secret destinations of which the traveler is unaware

 
Blandad komplott av bilder från naturreservatet i Kwazulu-Natal. Det var verkligen häftigt att få följa med de två "rangers" som spårade upp djuren åt oss. Snacka om att ha koll på allt. De studerade gräset, barken på träden, spår i marken, minsta lilla detalj. Genom att känna lite på en klump lera kunde de tala om att en flock elefanter passerat, vid vilken tid och vart de var på väg. Otroligt imponerande och jag trivdes som fisken i vattnet där jag satt i jeepen och skumpade fram genom terrängen. OM jag längtar tillbaka..!

The secret in their eyes

 
Tänk att jag fått gulla med de här sötnosarna. Det är ju så att man blir alldeles varm i hjärtat bara av att tänka på det. Tre stycken vita bengaltigerungar, två med ränder och en alldeles kritvit. Och alla med genomborrande, klarblå ögon. Man kan ju smälta för mindre.
 
Detta var i Oudtshoorn i Sydafrika på en djurpark som jobbar mot tigerns (och andra arters) utrotning. Jag fick alltså möjlighet att komma in och hälsa på dessa, och det är ju helt klart något man aldrig glömmer. Och ja - de var precis lika mjuka som de ser ut. Inte riktigt lika oskyldiga kanske. Precis som vilken hundvalp som helst.

Boulders Beach, False Bay

 
Det tog mig typ hela min uppväxt att fatta att det finns pingviner på fler ställen än Antarktis. I Australien för sju år sedan såg jag något pingvin-liknande. Men det dröjde ändå tills jag såg dessa sköningar vid allra sydligaste Afrika innan jag förstod att de inte måste ha is och snö.
 
Nä, släktkalaset i mitten innehåller inte så många pingviner dock. Det där var några andra typer som mest satt och gapade.

Once you have traveled, the voyage never ends, but is played out over and over again in the quietest chambers. The mind can never break off from the journey.

 
Noshörningar måste vara något av det häftigaste som finns. Man har ju lite en bild av att de ska vara aggressiva och anfalla människor till höger och vänster och helst försöka spetsa en med sitt horn. Det är ju liksom den bilden man matas med. Men, wow. Den upplevelsen jag fick tillsammans med de två fröknarna här ovanför är något få förunnat och jag är så tacksam.
 
Mestadels åkte vi runt totalt off road och körde över nedfallna trädstammar och befann oss i det stora hela i en ganska ogästvänlig terräng. Men här kom vi ovanligt nog körande på en av de få vägarna genom reservatet. Plötsligt körde vi runt en kurva och där låg de, de två enorma noshörningarna. San, en av de två som körde runt oss, berättade att de troligtvis var systrar. Wow, så spännande! Det första mötet med noshörningar!
 
Så snart de upptäckte jeepen reste de sig slött och började vagga mot oss. Man inser liksom inte riktigt hur enorma de är förrän man ser dem på nära håll. Frimodigt närmade de sig nyfiket för att undersöka vad vi var för något. Vi satt helt knäpptysta och det enda som hördes var det ihållande smattrandet från min kamera och deras dova tramp. Tillslut var de alldeles framme vid den öppna jeepen, så nära att man kunnat sträcka ut handen och röra vid dem.
 
Jag har ingen uppfattning om hur länge de stod där, det kändes som att tiden avstannat för en stund. Slutligen ryckte en av dem till och så galopperade de iväg. "They could probably smell Lucky's rhino boots" skämtade San. Lucky satt på alldeles första parkett vid motorhuven och var bara ett andetag från de stora djuren. Men det dröjde bara ett kort ögonblick innan de återigen vände om och närmade sig. Proceduren upprepade sig ett par gånger och San och Lucky berättade att de lekte.
 
Till slut verkade de nöjda och på sitt fridfulla, vaggande sätt avlägsnade de sig i den täta vegetationen. Vi åkte vidare på andra äventyr och var på väg tillbaka till stugorna när våra vägar än en gång korsades. Nu var solnedgången över oss och de gyllene strålarna lyste upp deras stora pansarkroppar bakifrån. Det var en magisk dag jag aldrig kommer glömma!

The Sun arises in the East, cloth'd in robes of blood and gold

 
Solned- och uppgångar från ett flygplan är något av det mäktigaste som finns. Det här är någonstans längs Australiens östkust. Det är någonting med moln som får mina tankar att snurra iväg långt, långt bort. Att tänka sig att de liksom finns där i olika färger och formationer och skepnader men ändå inte. Att man kan befinna sig mitt i en av de fluffiga bollarna utan att varken känna eller höra det. Vilken märklig sak.

In wilderness I sense the miracle of life

 
Vilken gåva det är, att med egna ögon ha varit där mitt i det. Att ha urskiljt konturerna av osynliga varelser i buskarna, ha hört giraffens fotsteg på savannen. Andats vildmarkens luft och levt.

Tidigare inlägg