My Kingdom for a horse

 
Coolman är den där hästen väldigt få vet om. Trots att han går där i hagen tillsammans med mina andra två och har ett ego så det räcker och blir över med råge. Han är så fantastiskt häftig och har en personlighet som lämnar få oberörda. En kungahäst helt klart...
 
När jag behöver plockas ner på jorden, landa lite, släppa taget, då vänder jag mig till Coolman. Han säger hur det är, rakt upp och ner utan att linda in det och jag lämnar honom alltid med en helt ny ödmjukhet i bagaget. Jag är tacksam att få lära mig ett och annat om livet av denna kloka snart tjugosju år gamla höghet.
 
För att inte tala om hur andlöst vacker han är. Som Shakespeare sa... - En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!

Bilder från helgen

Lördagen startade med fotografering. Det hade potential att bli kanon, men det blev... pannkaka. Vi hade inte turen på vår sida den här gången helt enkelt! Så är det ibland och även om det inte blev några riktiga "finbilder" fick jag dokumenterat när Leia visade upp hela sin krigshäst-kapacitet. Skolsprång all over the place!
 
Efter några timmars tågresa och en hel del promenerande i Gamla Stan hittade vi till både hotell och kvällens middagsställe: Sjätte Tunnan. Ingenting slår Kapitelhusgården i Visby men det här var bra trevligt det med. Kan rekommenderas!
 
Klockan åtta på söndag kom vi till Kungsträdgården och det var ett bra beslut att vara där så tidigt. Vi knallade direkt in under tältet där det stod max hundra i kö och såg sedan på hur folkmassan fylldes på bakom oss. Strax före tio var vi inne på utställningen och runt elva var allt klart. Fotograferade knappt något men bjuder på en liten bild.
 
 Ett besök i min favoritbutik Handfaste hanns också med innan det var dags att sätta sig på tåget igen. Den här gången blev det en pilspets, ett hårspänne och en liten vikingakniv som fick följa med hem. Jag planerar att göra en riktigt fet foto-pil nästa gång jag beställer hem pilmaterial, och den här spetsen passar perfekt!

I mitt drömrike


Watch with glittering eyes the whole world around you because the greatest secrets are always hidden in the most unlikely places. Those who don't believe in magic will never find it.

 
Magi om något måste väl ändå vara snöfall. Små glittrande kristaller som faller från himlen och tillsammans lägger ett vitt täcke över världen.. Är inte det magi?
 
Det är samma veva varje gång det har snöat, jag drar upp rullgardinen och drar häftigt efter andan och blir stående med händerna över munnen i ett fånigt flin i flera minuter innan jag kan ta mig samman för att gå vidare. Som ett litet barn på julafton... Och så är jag nästan beredd att avboka alla eventuella planer bara för att bli fri att ge mig ut och rida. Jag måste, liksom. Det går inte annars. Jag måste ut och uppleva vinterlandet från hästryggen.
 
Om man skulle vara intresserad av att följa mig på instagram så har jag skapat ett nytt galleri i lite mer "Ailim-stil". Det hittas under @norah.kohle. Hästbilder i överflöd finns det på @horsebalance, om man vill följa mig där också.

Bucket list II

 
För exakt ett år sedan publicerade jag min bucket list här på bloggen. Här är den uppdaterade varianten, och jag får säga att det inte är helt illa att kunna stryka fyra punkter på ett år. Jag ser fram emot att fortsätta uppfylla mina drömmar!

Jag reste till Middle Earth

 
Nya Zeeland. Mitt drömresemål sedan många år tillbaka, och det land jag trodde det skulle dröja länge innan jag fick besöka. Men nu har jag varit där, och det var precis lika magiskt, om inte mer, som jag tänkt mig. Nästan tre ljuvliga veckor, och jag njöt varenda sekund!
 
Jag har promenerat runt i Hobbiton. Tappat hakan ändlösa gånger över den makalösa utsikten. Jag har hoppat bungyjump. Andats in luften i Rivendell. Åkt bil i mil efter mil. Överkommit min klaustrofobi och klättrat i grottor. Skådat lysmaskar. Ridit genom turkosblå floder. Jag har bott med utsikt över Mordor. Suttit på en klippa högt över trädgränsen och bara njutit av livet. Vandrat. Jag har sett delfiner, valar och sälar. Arbetat i läder. Varit så sjösjuk att jag övervägde att slänga mig överbord och dö. Tränat akrobatik. Fangirlat över Mount Doom. Levt, skrattat, älskat och njutit.
 
Det kommer många fler och bättre bilder så småningom, när jag tagit mig samman nog för att orka gå igenom dem.

The wind of heaven is that which blows between a horse's ears

Jag har samlat på mig en hel del "genom öronen"-bilder under årens lopp. Speciellt de senare åren har jag blivit än mer medveten om hur otroligt vacker naturen jag rider i faktiskt är, vilket resulterat i att jag ofta blir stående långa stunder under ridturerna och fotar, fotar, fotar. Många gånger är bilderna egentligen rätt kassa om man ser till kvalité, men varendra en bär med sig ett minne och därför är jag så fäst vid dem ändå.

Jag fick förslaget att göra en kalender av bilderna, och det var ju faktiskt en himla bra idé. Definitivt något jag ska fundera vidare på. Här är i alla fall tills vidare några av mina favoriter!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Logic will get you from A to B. Imagination will take you everywhere.

 
Mina hästar betar på slätten bara ett par kilometer från israndsbildningen Fjärås Bräcka, och vi har galopperat längs randen av åsen många gånger. Men av någon anledning har jag aldrig riktigt tagit mig tid att faktiskt promenera runt i naturreservatet, trots att där finns så mycket att se. Idag var det blåsigt och kallt och solen höll precis på att dala bakom skogen så jag hade inte väldigt gott om tid på mig, men det var ändå en intressant promenad. Jag kan inte hjälpa att nästan bli lite starstruck när jag befinner mig på historiska platser - som att jag måste uppföra mig och inte råka vanhedra den historia som vilar där.
 
Att stå med västanvinden från havet i ryggen och med utsikt över den mäktiga sjön Lygnern österut, det är en häftig känsla. Sånt man borde ta sig tid till oftare.
 
Gravfältet Li är Hallands största från järnåldern. Här vilar mången viking.
 
Senast jag var här var jag ca nio bast och fattade inte att jag borde tycka det är coolt. Jag vet fortfarande inte vad det är för något, men nu har jag i alla fall vett att uppskatta det ändå. Någon form av labyrint i alla fall.
 

Be curious, not judgmental


November


Yuletide

 
Så var det plötsligt dags för julmarknader och affärerna ställer fram julmust och staden glittrar av ljusslingor. Vad hände? Jag går fortfarande och tänker att det är sensommar... Men så har vi ju inte haft många dagar med temperaturer under tio grader, så det är väl inte så konstigt kanske. Jag som egentligen är Julpepparnas Julpeppare har knappt någon julkänsla alls, vilket antagligen beror på att jag kommer fly landet strax innan julafton. Inte för att jag klagar - det kommer att bli hur coolt som helst!
 
Här är i alla fall lite bilder från Jul på Tjolöholm i helgen. Jag försöker fortfarande få grepp om den nya kameran och det är inte lätt... Inte helt smart att försöka sätta sig in i det när mörkret smyger sig på och man har begränsat med tid heller, kanske. Men nåja.

I wanna reach out and touch the flame, where the streets have no name

 
Eld, eld, eld! Jag är besatt! Det är något så ursprungligt och primitivt med de fräsande flammorna som jag inte kan få nog utav. Känslan av en urkraft som aldrig riktigt går att tämja... Och som alltid kan jag inte låta bli att involvera mina hästar i allt jag gör, så de börjar bli trygga eldhästar. Jag har så många idéer på vad jag vill göra framöver, och jag är så lycklig att jag äntligen tillåter mig att göra allt det där som inte har något som helst syfte förutom att göra mig just... lycklig.

Always be a first rate version of yourself, instead of a second rate version of somebody else

 
Jag och vargen tog en fotopromenad i Tjolöholms vackra slottsskogar för att ta pulsen på den nya kameran. Jag ville testa det "intelligenta autoläget", inte för att jag själv är särskilt förtjust i att fota på auto men för att lära känna kameran lite. Jag gillade att man enkelt kunde bestämma skärpedjup, temperatur och mättnad utan att behöva kunna det tekniska. Jag hade dock önskat att den inte lade ISO så vansinnigt högt, brusiga bilder much...
 
Det blev även tydligt hur van jag blivit vid vridbar skärm (på D5100 kan jag vrida skärmen i princip hur som helst, på A6000 går det bara att vinkla lite upp och ner) och fjärrutlösare (hur kass den än är). Men det är småsaker och absolut inte något jag känner att jag måste ha till en "extrakamera".
 
Nu ska jag försöka bli kompis med de manuella lägena också. Överlag är jag riktigt nöjd med nykomlingen!
 

Nya vapen

 
Vi har fått tillökning i vapenarsenalen minsann. Jag har länge varit sugen på en lite mindre och smidigare kamera, som är enklare att ha med sig men utan att tumma på bildkvalitén. Jag orkar inte alltid släpa med mig den stora tunga kameran, vilket många gånger resulterar i att jag ångrar mig när jag ser något jag vill fota. Och då är det surt att få nöja sig med den inte o-så-fantastiska telefonkameran. En galet cool resa närmar sig dessutom, och därför kändes det relevant att "gear up"!
 
Det blev en kompakt systemkamera, en Sony A6000 närmare bestämt. Jag som bara fotat med Nikon i alla år och ganska nyligen börjat greppa det där med inställningar, har nu en hel del att sätta mig in i. Det ser jag fram emot! Bilden här ovan är en av de första jag tog med kameran och jag får säga att den levererar. Trots dåligt ljus och antagligen en massa fel i mina inställningar lever kameran absolut upp till mina förväntningar!

I'm so glad I live in a world where there are Octobers


Chaos, leave me never. Keep me wild and keep me free, so that my brokenness will be, the only beauty the world will see.

 
 
På något märkligt sätt är jag både vansinnigt inspirerad och oinspirerad på samma gång för närvarande. Jag blickar framåt med spända och förväntansfulla ögon, men jag har inte riktigt full motivation att ta tag i saker just nu. Masar mest runt känns det som, även om jag är en väldigt nöjd masare. Drömmer på heltid gör jag, men det är ju å andra sidan inte särskilt ovanligt för att vara mig.
 
Myter och legender och drakar och riddare ligger som vanligt inte långt bort i tankarna, och det känns just nu som att det bara krävs minsta lilla gnista för att tända eld på mina disträa fantasier. Jag tillverkar pilar och behöver inte anstränga mig för att inbilla mig att jag sitter i en vapenkammare djupt i en avlägsen borg någonstans. Jag går genom det vindbitna gräset för att hämta min häst, och ögonen trollar liksom bort elledningar och vägar och granngårdarna tills det bara finns mitt kungarike så långt ögonen når. Jag låter mig svepas iväg, fyllas upp av äventyrslusta och ingenting kan hejda fantasin. För den är min och bara min och jag har helt enkelt inte lust att sätta någon gräns.
 
 

Deep inside you there is a roaring fire that is not cooled by comfort or tamed by fear. A fire that burns in all things.


The wolf said, "You know, my dear, it isn't safe for a little girl to walk through these woods alone."


Akrobatik

 
Snacka om coolt! Jag har aldrig hållt på med någon form av akrobatik, så jag är väldigt förvånad över hur mycket jag faktiskt kunde göra. Givetvis är det Jakobs förtjänst alltihop, att vi fick till de olika momenten. Men någon form av styrka eller balans eller koordination måste jag ju ändå ha för att kunna utföra detta... I vilket fall är det hur häftigt som helst och jag har helt klart blodad tand! Jag vill flyga och stå på händer och snurra runt i luften hela dagarna långa.

Fire

 
Jag har inte varit såhär trött på år och dar.
Två kompisar är på besök den här veckan, Martina från urskogarna i norr och Jakob som ska flytta till Australien. Egentligen var tanken att vi främst skulle fokusera på att lära Jakob att rida, men det har liksom övergått till ett bootcamp deluxe. Vi gör allt och lite till. Leker med eldstavar. Galopperar genom skogen. Lindar fjädrar till pilar. Akrobatik man aldrig kunnat föreställa sig att klara av. Tränar med hästarna. Fotograferar. Och har överlag så jäkla kul.
 
Men jag är så trött. Mina armar är mer blågulröda än de är vanlig hudton, höger axel går knappt att lyfta, höfterna är stela som aldrig förr och mitt vänstra knä är dubbelt så tjockt som det högra samt har antagit en sprakande kulör. För att inte tala om energin som ligger på ungefär minus sjuttio med all aktivering och sömnbrist som anledning.
 
Det ska kännas att man lever helt enkelt. Och det är ju helt underbart att tycka att något är så kul att man fullständigt tar ut sig dag efter dag trots att kroppen skriker.

Tidigare inlägg Nyare inlägg