the Secret

 
 
 
 

Take a breath

 
Igår gjorde vi något som jag längtat efter läääänge. Vi paddlade kanot!
Senast jag satt i en sådan var jag typ sju-åtta bast och jag har därför knappt några minnen och absolut inga erfarenheter att skryta om. Dessutom är jag inte direkt något vattendjur så egentligen trivs jag bäst med fast mark under fötterna. Men vad jag mindes från mina tidigare kanotturer var att det varit himla mysigt, och jag ville gärna göra det igen. Och såklart, testa på det med Iso!
 
Det gick jättebra och vi hade en såååå mysig dag. Vi paddlade inte särskilt långt, men var ute i ca sex timmar och spenderade en del tid på ett jättefin plats där vi la till och gjorde ett litet camp. Att ha med mig kameran har jag varit dålig på det senaste året, men nu har jag faktiskt en hel drös med mysbilder att bjuda på! Så, det här var min gårdag. :)
 
 
Jag är så himla stolt över Iso!! Åh vad det är underbart att ha en så lojal kompanjon som alltid hänger med utan minsta besvär. Jag behöver aldrig fundera två gånger på om Iso verkligen kommer fixa det eller vad han kommer tycka, utan jag vet att han är överlycklig bara han får vara med sin familj. Sedan om det betyder i sin bädd framför soffan, i bilburen, på promenad, i full fart bredvid hästarna, intill en lägereld eller i en båt det spelar mindre roll för honom.
 
Han har aldrig varit på något mindre än liten färja ute på vatten, men han förstod direkt vad som gällde. Fyrtio kilo hund som går omkring i kanoten svajar rätt bra... Men han låg eller satt så duktigt och sa inte ett ljud. Älskade byracka! ♥
 

Sic itur ad astra


Glutenfri, vegansk banangröt

 
Alltså först och främst; Harregyyyd vad svårt Photoshop CS är.
Jag har rullat på Elements i.. ja, säkert sju år, för att jag helt enkelt tyckt att det funkat bra och varit tillräckligt för mina behov. Men så kraschade datorn för ett tag sedan... Först var jag rädd att alla mina bilder var borta, men de gick att rädda som tur är. Dock har jag nu helt andra program än förut och mitt älskade Elements fick jag inte med mig, utan sitter nu istället på CS. Och jag fattar ingenting. Det känns som att jag kört lådbil i hela livet och plötsligt kastas in i fetaste rymdskeppet. Dessutom är det på engelska så alla gamla bekanta namn är som förbytta. Aaarrghhh hjälp! Alltså, det kommer säkert bli superbra när jag fått lite övning, för det är ju ett så himla mycket bättre program egentligen, men tills dess... Ja, tills dess får ni kanske stå ut med att mina bilder ser lite knepiga ut ibland.. ;)
 
Så, då var det avklarat. Vidare mot den egentliga meningen med detta inlägg.
Min standardfrukost är hirsgröt med kanel, som är helt gudomligt gott och funkar super för min känsliga mage. Men så såg jag att kusinvitamin Louise hade gjort en så kallad "Bakad banan- och kardemummagröt" och det lät ju bara så himla gott att jag var tvungen att göra en egen variant. Vill ni ha en riktigt höstig, god, nyttin, glutenfri och vegansk frukost - då ska ni testa det här.
 
 
Hirsgröt
 
1 dl hirsflingor (jag köper dem på ICA, de står ofta bland pumpafrön och liknande)
3-4 dl vatten (kan bytas ut mot eller blandas med kokosmjölk om man har det hemma)
ca 2 matskedar russin
ca 2 matskedar kokosflingor
1 nypa salt
1-2 tsk råsocker
 
Blanda hirs, vatten, russin, salt och socker och koka gröten på medelhög värme tills den fått rätt konsistens. Till det här vill jag ha den ganska fast, så jag har lite mindre vatten i, men ska den ätas för sig själv tycker jag att det är gott med lite lösare och då har jag mer vatten. När gröten är nästan klar lägger jag i kokosflingorna, så att de behåller lite krispighet.
 
Bananmix
 
1 banan
½ tsk vaniljsocker
1 tsk kardemumma
 
Mosa bananen och blanda med socker och kardemumma. Rör i gröten när den har kokat klart. Vill du kan du tillsätta äppelbitar, och jag brukar toppa med björnbär som vi plockade i hästarnas hage tidigare i somras. Muuums.
 

Gudahagens Vikingamarknad

 
Mysighets-nivå: Overload!
Jag fick nys om Gudahagen via en bekant som varit där för några år sedan, och när jag såg att det var den här helgen, som jag råkade ha ledig, var jag bara tvungen att dra med mig Jakob och åka ner. Så jag bokade in jobb i Skåne på lördagen och igår, på söndagen, pep vi över till Bromölla, mest nöjda att få klä upp oss igen på det troligtvis sista eventet för säsongen.
 
Och det visade sig vara en hejdundrande avslutning för åh så mysigt där var! Miljön var helt fantastisk, på en liten kulle med ekar och utsikt över vidsträckta åkrar och skogar i horisonten. Det var betydligt större än vi hade förväntat oss och det var riktigt roligt att där var så många marknadsstånd och hantverkare som inte varit på de andra marknaderna vi besökt. Oftast är det ju samma aktörer på mer eller mindre varenda ställe...
 
 
Det här var nog ändå min favorit. Mannen såg så genuin ut och han hade en skatfjäder i filtmössan och när vi visade intresse för hans dryckeshorn plockade han fram foton på alla sina kossor och benämnde dem alla vid namn. Och han sålde ekologiska ägg och betor och pepparrot och allt annat sånt man kan hitta i trädgårdslandet.
 
Mitt på marknadsområdet stod den här skönheten i en liten inhägnad av rep. Hur vacker får man bli egentligen? Jag fick höra att han heter Örn dessutom. Passande namn på en urhäst!
 
 
Där var även många hundar, såklart. Iso som förståeligt nog var aningens trött på att sitta stilla efter ca 50 mil på två dagar var lite stimmig de första ca 100 meterna, men sedan lugnade han ner sig och kom in i marknads-lunken igen.
 
En dam som vi köpte renhornsknappar av hade även dessa fantastiska gunghästar som Iso såklart ville säga hej till. Och en man som stod och berättade om stridstekniker hade två vackra vargar som låg och laddade batterierna i tältet.
 
 
Vi fick många kommentarer på vår klädsel, varg-kommentarerna haglade som vanligt och Isos halsband fick också en del uppmärksamhet. Mycket nöjda satte vi oss i bilen och åkte de tre timmarna hem, och som vanligt är jag nu laddad med inspiration. Vad nästa event blir vet jag inte riktigt, men vi är lite sugna på att dra till Visby på julmarknad...

When the cold wind is calling, and the sky is clear and bright, misty mountains sing and beckon, lead me out into the light. I will ride, I will fly, chase the wind and touch the sky.

 
 
 

Milt hackamoreträns

 
Klart att Kapten Con ska ha ett handgjort träns, han också! Jag har länge stört mig på att jag inte haft något bra huvudlag för våra uteritter. Helst kör vi såklart utan någonting på huvudet alls, men jag brukar ändå vilja ha något där för säkerhets skull. Vi har varierat mellan vanligt fulhackamore, hans barockhackamore, stallgrimma, repgrimma... Bett finns det ju ingen som helst anledning att ha när vi är ute sådär men alla våra bettlösa känns så klumpiga på Conny, hans fina lilla huvud drunknar liksom i alla remmar.
 
Först var jag sugen på att göra något liknande Maximus träns, men jag gillar inte riktigt hur nackstycket glappar när man tar i tyglar fästa på sidorna sådär, om de bara sitter i en typ ring. Men så hittade jag dessa hackamoreskänklar, som är lite kortare än de snirkliga men ändå stiliga... och därifrån rullade resten av designen liksom bara på. ;) Det slutare i ett milt, slankt hackamore med enkla sniderier och tunna remmar. Tjusigt, men inte för mycket. Jag är riktigt nöjd, och det här är ett sånt träns som jag tror bara kommer se bättre ut efter att ha utsatts för svett, regn, lera och allt annat våra vilda ridturer bjuder på.
 

Believe in your dreams. They were given to you for a reason.

 
En liten förhandsvisning på de nya bilderna som Miina Anahita tog på oss i förra veckan. De är magiska. Jag steg upp kl 04.20 på morgonen, hämtade Miina på stationen vid 05.10 och kl 06.15 gick vi upp mot skogen för att fotografera i morgonljuset. Och oj vad det var värt det! Vi körde dessutom med färgade rökpatroner, något jag varit lite skeptisk till förut... Men som visade sig verkligen vara kronan på verket här i vår lilla ljung-glänta ute i skogen.
 
Så ja, stay tuned för resten.. :) På den här bilden ser ni också det nya tillskottet till Leias träns; ett hackamore. Skänklarna är flera år gamla och alldeles böjda och fula, men jag har beställt nya som ska byta ut dem. Så roligt att kunna använda hennes fina träns numer även utan bett! För närvarande håller jag på med ett träns till Conny också, lite nättare och diskretare än det här men som jag tror kommer passa honom perfekt.

Tales from the Green Valley

Den här serien är hela tio år gammal, men jag har precis hittat den och det är så intressant. Jag avverkar avsnitt på löpande band, hehe.
 
Tales from the Green Valley är en brittisk historisk dokumentär där man under ett år får följa historiker och arkeologer som försöker leva ett så historiskt korrekt liv som möjligt. Dvs, de arbetar på en gård, utan några moderna verktyg, med gamla lantrasdjur, de har historiska kläder på sig och äter det som finns tillgängligt vid de olika årstiderna. Man får se allt ifrån hur de plockar och förvarar äpplen till hur de bygger halmtak till hur de slaktar och styckar en gris (Just det avsnittet var väl inte lika mysigt som de andra, men men... Det hörde ju till).
 
Åh, jag får nästan hemlängtan till något jag inte kan sätta fingret på när jag tittar. Och jag blir så inspirerad.
Alla avsnitt finns att se på YouTube, här är det första:
 

this is our kingdom