They had stars behind each eyelid, and a galaxy in their souls. They were made of earth and fire, of wishes cast on shooting stars.


I’ll slip quietly away from the noisy crowd when I see the pale stars rising, blooming over the oaks. I’ll pursue solitary pathways through the pale twilit meadows, with only this one dream: You come too.


I'm restless. Things are calling me away. My hair is being pulled by the stars again.

 
Jag har velat kunna göra "sidoflätor" på mig själv så länge jag kan minnas. Har alltid varit sjukt dålig på frisyrer, så när jag plötsligt lärde mig att göra inbakat på mig själv var det stor skräll. Men sen tog det stopp... Är så jäkla otålig också - det ska funka direkt!! Och så lite perfektionist-drag på det så har vi kombinationen till att aldrig bli nöjd med något.
Men så testade jag häromdagen och plötsligt bara kan jag. Skumt... Men jag klagar inte.. ;D
 
På fredag sticker jag till Söderköping för en liten dos medeltid över helgen. Tjohoo! Allt flyter faktiskt på ganska bra för närvarande.

Wanderlust

 

All my life, my heart has sought a thing I cannot name


Visbyresan genom telefonen

Vi var peppade över att äntligen vara på väg till Gotland.
 
Vi hängde på stan och hälsade på Klinga.
 
Föreläsning med Peter Lyon och fick känna på både Aragorns och Bilbo/Frodos svärd. Episkt!
 
Iso samlade på vänner.
 
Självfallet besök på Kapitel.
 
Promenader i Sveriges vackraste stad.
 
Titanic moment på hemresan.

Archeress

 
Med milsvida utsikt över vidderna. Talandes historier om forntida dar reste sig uråldriga gravstenar upp ur det karga gräset, sträckta upp mot skyn likt de gjort i hundratals år. När vi under vår vandring närmade oss krönet på åsen blandades ett annat läte med vindens vinande - ett ekande skri över dalen. Det hörde till en häst vars konturer syntes mot den mullrande himlen bakom honom. Han ruskade på huvudet så att manen dansade med vinden och med ännu ett skri galopperade han på åsryggen bort mot sin flock. Min mantel fladdrade och hjärtat fylldes med äventyrslust då jag betraktade hur hästarna rörde sig in och ut mellan de vindbitna buskarna på sluttningen. Som graciösa och livfulla schackpjäser mot ett bräde av ljung och myrlilja och hedbuskar. Frid.

Åter till medeltiden


På rosornas ö

 
Alltså vilken helt underbar resa. Det har varit så mycket bättre än jag någonsin kunnat tänka mig! Stämningen i Visby under medeltidsveckan är så otroligt härlig - alla accepteras som de är och alla delar dragningen till det förflutna, det magiska.
 
Jag har aldrig träffat så många nya människor på så kort tid förut och det har jag min älskade Iso att tacka för. Efter bara ett par dagar hörde vi att det gick rykten om en "direwolf", folk refererade till honom som "den kända hunden från facebook" och personer vi aldrig pratat med viskade upphetsat hans namn när vi passerade. Slog vi oss ner någonstans hade vi inom kort en hel folksamling runt oss som alla ville hälsa på Iso. Han är en äkta Is(o)brytare (hehe) och jag kan ärligt talat inte förstå hur, ja, känd han faktiskt blev.
 
Just nu försöker jag komma på hur jag ska överleva till nästa sommar. Då är jag lite sugen på att jobba på Gotland en period, kanske kunna ta med hästarna och därmed ha möjlighet att spendera mer tid på ön. Och det är inga tvivel om att jag stannar under hela medeltidsveckan nästa gång!!
 

Jag saknar ringmuren, gräset som blivit brunt av tusentals barfotafötter och läderkängor, de små gränderna, rosorna mot stenväggarna.

 
Ja då var jag åter på västkusten. Kan inte riktigt säga "hemma", för även om detta är mitt hem känner jag hur en stor del av mig hör hemma på rosornas ö på östkusten. Jag har haft en helt underbar vecka och det var med sorg i hjärtat jag lämnade Visby igår. Har precis varit iväg på första jobbet efter semestern och har nu en intensiv jobbperiod framför mig. Men nu är jag lite ledig och ska sätta mig ner med alla bilder. Drömma mig tillbaka.
 
Jag saknar allt. Vänskapen, värmen, gemenskapen. De nya vänskapsband som formats och alla känslor som vuxit sig starkare. Jag saknar ringmuren, gräset som blivit brunt av tusentals barfotafötter och läderkängor, de små gränderna, alla rosor mot stenväggarna. Jag saknar ljudet av bjällror när folk går förbi, medeltidsrytmerna som inbjuder till dans även hos de som aldrig dansat förr. Doften av kanderade äpplen och läderhantverk och röken från smedernas arbete. Jag saknar Visby, jag saknar platsen och människorna och tiden där mitt hjärta hör hemma.
 
 
Sen måste jag ju bara fråga vad som hände igår? Länkade någon bloggen? Eller var det en tillfällighet att typ hundra nya människor bestämde sig för att besöka Ailim och kommentera just då? ;D Tack för alla fina kommentarer i alla fall!

The world can be amazing when you're slightly strange

Vad är det egentligen med ormbunkar? De sätter fart på min fantasi direkt. En blick på de klara gröna bladen och tankarna fladdrar iväg till dimma, en riddare på en svart häst, rovfåglar och allmän mystik.
 
Under vandringen blev stegen i takt med huvudet allt tyngre. Hettan tryckte på och för var steg tappade jag lite ork. Det var en bra bit till civilisationen och tanken på att fortsätta vandra med vätskebrist var inte rolig. Men då! Det magiska, porlande ljudet av vatten. Ett litet vattenfall med friskt, sprittande, livfullt vatten. Lyckan att få stoppa in ansiktet i det ljuvliga uppfriskande... Och jag kunde givetvis inte låta bli att känna det som att jag var ute på ett viktigt uppdrag med Aragorn eller kanske Jon Snow. Man får dricka när man får chansen... Ja som titeln säger... världen är fantastisk när man är lite udda.. :)
 

Mot Visby!

Nu sitter jag i bilen på väg till allra vackraste Gotland och allra bästaste, underbaraste Visby. En plats som kommit att lägga sig varmt runt mitt hjärta och blivit en av mina absoluta favoritplatser. I år blir det dessutom mitt första besök på medeltidsveckan - har lyckats pricka in veckan innan de andra gångerna. Men nu är det dags, och jag är så taggad!!
 
Jag stannar tills på torsdag så det blir väldigt mycket medeltid och det ska bli såå underbart roligt. Kanske speciellt som det varit lite äventyrligt med resan, olika turer fram och tillbaka och jag ett tag inte visste om jag skulle komma iväg ens.
 
Det enda som suger lite är att jag inte har några direkt passande kläder. Jag menar, visst har jag kläder som är medeltidsinspirerade och som helt klart passar bättre än en rosa regnjacka (inte för att jag äger särskilt många sådana, men ändå), men man vill ju leva sig in ordentligt, liksom. Kanske hittar jag något på plats? Annars satsar vi på all in nästa år!
 
Lelle vargen är också med såklart. Aningens större i år dock.