Not all those who wander are lost

 
Jag är ganska lat. Egentligen. Kan jag slippa att resa mig ur soffan för att hämta något eller ställa bilen så att jag ska slippa gå den extra biten, gör jag gärna det. Det är liksom så jag fungerar. Men att vandra i naturen... det är min melodi. Att fullkomligt tömma sinnet och inte tänka på något annat än vart jag ska placera fötterna är en alldeles särskild sorts medicin.
 
En drömmare av hög klass - även det är jag. Disträ har jag blivit kallad många gånger, tankspridd och bortkopplad från verkligheten också. Det gör mig inte så mycket. Jag håller med, jag är ofta uppe bland molnen och snurrar runt. I min egen värld, djupt inne i mina egna funderingar.
 
Att vandra stärker de egenskaperna. När jag går där, placerar en fot före den andra, är det som att jag transporterar mig själv till något avlägset mytomspunnet kungarike från en för länge sedan glömd tid. Kängorna jag har på mig har i själva verket förflyttat mig många mil och kamerautrustningen som tynger på ryggen är egentligen packningen jag behöver för att överleva. Min hund, Iso, han är plötsligt en tam isvarg som ackompanjerar mig på mina resor. Varje liten håla eller grotta jag passerar är hem till någon av skogens alla mystiska varelser - det är bäst att ta sig förbi tyst och inte störa.
 
Ja. Jag är nog ganska disträ av mig och min fantasi skulle gott och väl räcka för tre personer. Men det är ganska fint; jag har i alla fall aldrig tråkigt.



Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: